:)

Fredag den 22/5:

Då var vi överburen 2 veckor (42+0) och åkte då till specialmödravården på kontroll för att kolla om allting var bra. Vi fick då veta att det var mycket vatten kvar och att barnet mådde bra så det var inga problem, de kollade också om jag öppnat mig något och jag var då öppen en cm. De kollade blodtrycket och det var 140/100 så det hade stigit, de hittade även protein i urinet så de började bli oroliga över havandeskapsförgiftning och ville att jag skulle komma tillbaka till förlossningen på kontroll på söndag så skulle jag troligast bli igångsatt måndag eller tisdag.

Då vi åkte därifrån så kände jag en konstig känsla och sa direkt till Olov att jag tror att det är något på G nu. Men vi åkte ut till mina föräldrar på middag och då sa jag till mamma och pappa att vi lämnar hundarna för det verkar som att vi åker in under natten.

Då vi åkte hem så kände jag att värkarna tog i mer. Då vi kom hem så började jag klocka värkarna och de var då med 5-7 minuters mellanrum och blev starkare och starkare. Då gick jag in i duschen och Olov ringde till förlossningen och frågade hur vi skulle göra om vi skulle komma in eller vänta. De vill ju att man ska vänta tills man har tre minuter mellan värkarna men runt ett-tiden natten mot lördag så åkte vi in.

Lördagen den 23/5:

Då vi kom in så möttes vi av en barnmorska som heter Hanna och hon tog in oss i ett rum och kollade CTG kurvan och blodtrycket, hon kollade även om jag öppnat mig något och jag var öppen tre cm. Blodtrycket hade stigit och låg på 140/105 så hon skulle gå och prata med jourläkaren och se hur de skulle gå vidare. De kom tillslut fram till att jag skulle bli kvar där för de vågade inte släppa hem mig med det blodtrycket.

De ville då ge mig morfin så jag kunde få mig någon sömn (jag hade även sovigt dåligt natten till fredag), men de visste inte om de vågade ge mig något därför de hade tagit några prover som de inte fått något svar på. Men runt halv sju på morgonen kom Hanna in och gav mig en spruta så att jag fick sova och sedan skulle en annan barnmorska komma in runt sju och ta blodtrycket på mig.

Bodtrycket var fortfarande högt.

Då vi vaknade vid 11 tiden så gick vi upp och åt frukost och sen gick vi ut på en promenad vid vattnet. Jag kände att det fortfarande var några små värkar kvar men annars var det som vanligt. Då vi kom tillbaka berättade de att om det inte startade av sig själv så skulle jag bli igångsatt på söndag förmiddag eftersom att blodtrycket fortfarande var högt, och vi fick inte åka hem.

Jag och Olov började se Robinson och då började jag känna att det drog igång igen. Vid halv nio kände jag att nu vill jag ha lustgas och ringde på klockan. Just nu så hade Olov gått och tagit kaffe och då kvälls barnmorskan kom så sa jag att jag ville ha lustgas och hon sa att vi skulle kolla en CTG-kurva och jag hamnade just i en värk och kunde inte prata. Hon satte CTG:n och sa att hon kom tillbaka om en halvtimme. Då Olov kom tillbaka så frågade han om barnmorskan hade varit förbi och jag berättade vad som hade hänt då hon kom, Olov ringde på klockan igen och sa att jag ville ha lustgas och det fick jag. Tack älsklingen för det!

Då jag fick lustgasen så slutade den barnmorskan och Hanna från natten innan började just sitt skift. Lustgasen hjälpte mig i några värkar men sen så tyckte jag inte att den gav så mycket. Hanna kom då in och skulle kolla hur mycket jag var öppen och jag sa att om jag var mer än sju cm så fortsätter jag bara med lustgas annars så ville jag ha epiduralen. Då hon kollade så var jag öppen fem cm och då blev det epiduralbedövning.

Runt halv elva tiden kom narkosläkaren och satte epiduralen. Hon var riktigt duktig och då jag fick en värk så väntade hon tills den var över innan hon fortsatte.

Då jag fått epiduralen så somnade jag mellan värkarna så den var jag riktigt nöjd över. Sedan kom Hanna in och tog vattnet vid 23.40. Efter det så åkte Olov hem för att ta av sig linserna för ögonen började bli irriterade. Ca 5 minuter efter han åkt så kollade Hanna på CTG:n och då pendlade hjärtljudet väldigt mycket upp och ner och då tyckte hon att om det fortsatte så var vi tvungen att ringa tillbaka Olov (jag funderade då över hur det skulle gå till, hans telefon var ju avslagen), men som tur var blev det bättre då jag la mig på sida.

Söndagen den 24/5:

Olov kom tillbaka kring halv ett tiden och efter det kände jag att jag var tvungen att gå på toa och göra "nummer två", men som många vet så är det sällan där det behöver komma ut saker vid det tillfället. Jag fick då gå in i ett annat rum där det fanns toa och det kom ingenting. Jag provade laxermedel men det hjälpte inte heller. Efter ett tag så kom Hanna för då tyckte hon att det såg ut som att det var något på gång så hon ville kolla hur mycket öppen jag var.

Då vi kom tillbaka så kände hon efter och då låg huvudet och tryckte. (Jag tror hon var lite chockad att det hade gått så fort, det såg ut så).

Hon började då att ställa i ordning allt och sedan kom hon och satte sig och sa att nu är det bara att börja krysta då jag känner för det. Kryst värkarna började 03.15.

Jag frågade Hanna efter ett tag hur länge det var kvar och som svar fick jag: "så länge som det tar för han att komma ut".

Det var inte riktigt det svar jag ville ha, men jag fick inget annat J. Ont gjorde det men jag hade ställt in mig på att det skulle vara värre. Efter ett tag så gick Hanna och började trycka på min kavaljer som jag hade och gav mig värkstimulerande dropp så att det skulle gå snabbare.

Då huvudet hade kommit ut så fick jag för mig att nu var det över. Jag visste att det bara var en krystning kvar innan han var ute så jag tyckte att det var över. Men då med lite peppning så tog jag i en sista gång och då kom vår älskade son till världen 03.52.

Moderkakan kom ut 04.37.

De behövde sy tre stygn invärtes, och jag kände inte av dem. Jag frågade t.o.m när de skulle börja.

Allt som allt är jag nöjd och känner att det var den bästa stunden i mitt liv. Jag trodde att det skulle vara värre men jag tror
att det var epiduralbedövningen som gjorde att jag har det intrycket av förlossningen.

Smärtan var stor men enligt mig själv inte så långvarig, och därför inte så farlig. Ingenting jag kommer att klaga över J

Jag är så tacksam över att det var barnmorskan Hanna och undersköterskan Elisabeth som var med vid själva förlossningen eftersom att de fick mig att känna mig trygg. Jag kände att jag kunde lita på dem och de spred ett lugn som gjorde att jag inte blev upp stressad vilket jag tror hade stor betydelse. De var även lättsamma och man kände att man kunde säga vad som helst och att man fick ett vettigt svar tillbaka. Jag skulle vilja att de förlöste om det blir en nästa gång :)

Jag är också tacksam över att Olov var vid min sida och hjälpte mig genom värkarna och gav mig styrkan att fortsätta. Jag är världens lyckligaste som har han vid min sida och nu även vår gemensamma son som ger oss båda en extra anledning att gå upp på morgonen.

Jag kan inte vara lyckligare över att ha dessa killar att vakna upp till varje morgon!